I tisdags när vi kom till Koh Phangan var allt frid och fröjd. Vi hade en lugn och skön kväll i baren här innan vi gick och la oss. Jag tänkte att det nog skulle bli lätt att somna eftersom vi varit uppe sedan 05.00, men icke. Jag låg klarvaken och vände och vred på mig till klockan var ungefär tre på natten, då jag började må illa. Som pricken över i:et liksom. Till saken hör att vi inte direkt är så pepp på att gå in på vår toalett eftersom det är hål i taket så att alla djur kommer in med lätthet, och det känns rätt onajs att gå på toa och se hur en orm slingrar in genom hålet. Chansen är väl egentligen minimal, men vi är bra på att skrämma upp varandra, haha. Hur som helst kände jag där på natten att jag var tvungen att gå upp, jag kunde inte gärna ligga kvar med illamåendet i sängen. Det visar sig att Julia mår likadant och inte heller kunnat sova, och sedan började helvetet. Magsjuka. Det finns mycket värre saker i världen, men när man är magsjuk blir man ju ungefär världens ynkligaste. Mitt i allt tar vårt vatten slut och vi hade inget annat att dricka, och inget är ju öppet vid den tiden. Så vi härdade ut, kallsvettiga, ynkliga och sjuka. Det hela slutade med att vi blev sängliggande i ett och ett halvt dygn, så imorse när vi vaknade var vi åtminstone friska, men stela i hela kroppen. Det tog ungefär en timme för oss att resa oss utan att skrika av på grund av den strålande smärtan i ryggen. Nu har vi i alla fall fått i oss den första riktiga maten sedan i tisdags, och förhoppningsvis ger både ryggont och det sista illamåendet med sig under dagen. Vi spenderar dagen likt ovan, vid poolen och med massa vatten, men mat får vi nog ta det lugnt med så inte magen chockas. Nu är det bara att invänta nästa magsjuka, vi lär ju gå igenom det ett antal gånger under de kommande månaderna. Suck.